Jag går genom vardagsrummet med en het mugg morgonkaffe i handen, noterar i förbigående att våren är på väg.
Jag grubblar, på något annat sätt kan man inte beskriva mitt nuvarande sinnestillstånd.
Den kurva som utgör mitt liv har ännu inte funnit sin slutgiltiga form trots att jag är något till åren kommen. Ur statistisk synvinkel är det helt normalt. I någon mening är jag fortfarande i arbetsför ålder, jag betalar skatt och bidrar mer till samhället än jag vad jag konsumerar av statens gemensamma tillgångar. Ändå smyger sig tanken på; slutgiltig, färdig, på väg utför… ni förstår själva innebörden.
Är livet en kurva eller en linje?
Vi föds och det matematiska värdet sätts till noll. Vi dör och det matematiska värdet sätts till runt 80, åtminstone för väldigt många, men som alla vet kan den tunna linjen huggas av när som helst eller sträckas ut mot ett värde på 100.
I den politiska debatten diskuteras höjd pensionsålder. Grön linje, alltså skattebetalare, till 67 år istället för 65 år.
Det där med grön är förstås min lite löjliga färgsättning på närande och tärande. Men i debatten och i samhällsekonomin kostar vi alla pengar när vi blir äldre oavsett hur mycket vi tidigare har bidragit med i våra liv.
Jag tar fram ett papper och ritar en kurva. Lite tidigare på morgonen, när jag hade kommit in från hundpromenaden, gick jag igenom några pärmar med gamla deklarationer för att se hur mycket jag hade haft i inkomst de senaste tjugo åren. Jag vet förstås hur mitt liv har sett ut och på senare år har jag kunnat leva ett hyggligt medelklassliv. Deklarationerna visar också att inkomsterna stadigt har stigit. Sämst hade vi det när barnen var små. Vi envisades med att alltid åka utomlands under sommaren. Det var våra kreditkortsemestrar. Sommaren brukade vara färdigbetalad när det var dags för julklappsköpen.
Jag ritar upp mitt livs inkomstgraf och det blir en tydlig kurva när jag tar hänsyn till förväntad pension. Jag har det fortfarande bra ekonomiskt, trots att jag har slutat min anställning.
Den summa pengar jag har att röra mig med varje månad överstiger betydligt inkomsterna för de grannar som bor längs min gata. Det jag grubblar över är hur det ska bli när de månatliga pensionspengarna är det enda som ska hålla mig under armarna.
Borde tänka mindre på framtiden. Det är inte bra för den mentala stabiliteten i min ålder. Många äldre knaprar ju piller och där vill jag inte hamna.
Jag samlar ihop några burkar med intorkad färg som står och tar plats i förrådet. Jag stoppar ned dem i två plastkassar från ICA och bär ut dem i bilen. De får lagom plats intill hundburen.
Mina lördagar blir oftast lite oplanerade. Det är svårt att organisera gemensamma aktiviteter med vänner under helgerna såvida de inte planeras långt i förväg. Folk verkar ha så mycket för sig nuförtiden, eller så låtsas de för att verka upptagna. Egentligen tror jag inte det, men misstanken dyker upp då och då, särskilt sedan jag blev ensam.
Det känns ganska trevligt att åka in till stan. Jag vet inte riktigt varför jag känner så inför ett besök på återvinningscentralen och några banala livsmedelsinköp. Kanske är det vädret.
Jag har just betalat ett hundra kronor för en mugg latte och en surdegsbaguette med kyckling på ett av de många kaféerna i city. Besöket på återvinningscentralen var snabbt avklarat. Det är visserligen vår i luften men det ser inte ut som om villaägarna kommit igång med vårstädningen ännu med tanke på den blygsamma trafiken in till återvinningsstationen.
På vägen från citygaraget inhandlade jag en kvällstidning innan jag stack in huvudet i optikerbutiken och undrade om de kunde justera bågarna på mina något misshandlade glasögon.
Det är skönt att vara bland folk utan att behöva engagera sig eller prata med dem. Jag sitter ofta på Kaféer och läser eller arbetar. Bakgrundssorlet gör mig till en del av världen utan att jag behöver vara mitt i den.
Nu läser jag Fredrik Virtanen, en fristående kolumnist, i den nyligen inhandlade kvällstidningen. Han är rädd; för att bli gammal, för att bli sjuk och för att bli arbetslös. Han hävdar att skyddsnäten är tunna, att det är lätt även för medelklassmänniskor att åka expresshiss ned i underklassen. Men han betonar att det främst händer människor som tillhör arbetarklassen och som blir utslitna och anställningsbara vid 55 års ålder.
Han ställer också den retoriska frågan om det är ett sådant samhälle vi vill ha.
Ett hundra kronor för en kopp kaffe med bröd som man inte blir mätt på vill nog inte de oanställningsbara betala även om de har pengarna i fickan. Jag tänker inte så mycket på det, jag har ju råd. Men Virtanen har rätt. Inkomstklyftorna ökar snabbt i Sverige, kanske snabbare än någon annanstans i Europa.
För trettio år sedan hade jag varit upprörd och känt ett starkt behov av att göra något åt det. Nu grubblar jag över hur det ska gå med min pension. Men jag är inte oberörd av det som håller på att hända i vårt land.
Lite längre bort i lokalen skymtar jag plötsligt ett ansikte som påminner om någon. Det långa håret med inslag av grått svänger lite fram och tillbaka när hon ser sig runt efter ett ledigt bord. Glasögonen ger henne en intellektuell framtoning.
Bullshitt, vad då intellektuell hinner jag tänka en tiondels sekund över mina egna fördomar innan jag identifierar Maria, min ungdoms förälskelse.
Jag funderar ett ögonblick över om jag ska ge mig till känna. Flertalet bord är upptagna av lördagshandlande. Shoppingkassar fyller de stolar som inte är besuttna av människor.
I sitt sökande efter bord faller Marias blick på mitt, med fyra lediga platser. Jag tycker att hon tittar rakt på mig.
”Får jag slå mig ned?”
Men jag inbillar mig, eller kanske hoppas. Hon ser mig inte utan fortsätter
att skanna av lokalen. Hon är på jakt och blicken är inte längre åt mitt håll.
Hon sjunker ned på en just ledig plats intill ett bord med stojande ungar. Hon har inte sett mig, konstaterar jag. På något sätt är jag lättad.
Vad skulle vi ha talat om? Vad har du gjort sedan den där enda gången vi kysstes?
Kan man bli kär i min ålder? Jag har lite svårt för själva ordet, det ska erkännas. Men själva känslan, den där euforiska, starka upplevelsen som gör att både vardagsbekymmer och normalt viktiga saker i livet blir mindre betydelsefulla, inbillar jag mig att även jag kan uppleva. Jag bör nog säga kunde eftersom det är minst tjugofem år sedan jag befann mig i ett tillstånd som kan beskrivas med det där svåra ordet.
Väl hemma efter lördagsutflykten googlar jag på ”Kär” och hittar en hemsida som riktar sig till ungdomar och som ställer frågan: Vad händer i kroppen när man blir förälskad?
Svaret lyder: Kroppen kan bete sig annorlunda när man är förälskad än när man inte är det. Så följer ett antal beskrivningar om vad som händer i kroppen, som att förälskelse kan kännas i hjärtat, vilket i någon slags medicinsk mening innebär att hjärtat slår snabbare, blodet trycks fram med mer kraft för att man ska få så mycket syre som möjligt. Kroppen förbereder den förälskade på att vara extra vaken och pigg på allt.
Jag blir irriterad över att hitta svaret på min fråga utan att ens behöva anstränga mig. Det blir så uppenbart att det är ungdomar som behöver kunskapen. Jag som halvt färdiglevd man behöver inte känna till att ytliga blodkärl i kroppen vidgar sig när hjärtat slår så kraftigt och att följden av detta tillstånd av förälskelse kan vara att man lättare blir röd i ansiktet och på halsen.
Däremot kan det kanske vara bra att känna till att högt blodtryck kan leda till kronisk rodnad i ansiktet, tänker jag om hur man målgruppsformulerar information om röda ansikten.
