Vinden friskar i. Jag stänger fönstret. Redan har pappret med lösa idéer nedklottrade med en blyertspenna singlat ned på golvet.
Måndagar är alltid besvärliga. Klockan två måste en krönika lämnas till tidningen. Så här har jag hållit på i två år. Gnällt för mig själv över tunga måndagsmorgnar.
Jag tar upp pappret med anteckningarna och tänker att det ändå är en lyx att bara behöva gnälla en dag i veckan. En schemalagd arbetsdag varje vecka är allt jag har. Det var vad jag kom överens med tidningen om när jag utan förvarning för lite drygt två år sedan klev in till ledningen och la korten på bordet.
– Nu får det vara nog! Det är inte värt att arbeta hos er längre. Jag har räknat på det.
Jag såg hur bossen mulnade och tog sats för att säga något, men jag hann före genom att vifta avvärjande med handen som för att markera att jag hade mer att säga.
– Beslutet är oåterkalleligt. Det är inte roligt längre. Det är det jag har räknat på, hur mycket energi arbetet själ från mig och vad jag får igen. Det blir minus. Du behöver inte vara orolig, det är inte lönen. Men jag har ett förslag!
Jag erbjöd mig att vara kvar i tre månader för att de skulle ha en rimlig chans att hitta en efterträdare.
Så blev det. Den andra delen i vår uppgörelse var att jag skulle författa en krönika en gång i veckan för publicering på tisdagar. Avtalet gällde i två år men förlängdes nyligen då läsekretsen visat stor uppskattning över min medverkan.
Jag är något senfärdig. Det är sanningen om mina svåra måndagar. Med god planering hade jag utan vidare, efter hundpromenad och frukost, i lugn och ro kunnat läsa igenom det utkast jag borde ha skrivit under söndagen, tryckt på sändknappen och befriat mig från ytterligare måndagsplåga.
Jag bläddrar i tidningen, går igenom några nyhetssajter i min jakt på ett uppslag. Om jag bara kan hitta kroken är jag snabb och välformulerad.
Klockan är bara tio, tänker jag, och stirrar ut på trädgårdens mossbelupna gräsmatta och följer en kråka på väg mot körsbärsträdets magnifika krona. Det finns inget vackrare att vila ögonen på än ett sådant träd i full blom. Men det är ännu två månader dit.
Som det inte räckte med mitt dagdrömmeri som störningsfaktor ringer telefonen. Det är min farbror som kommer med dödsbudet. ”Leffe kom hit och berättade att Eva är död”. Samtalet var kort och osentimentalt.
Leffes syster, min kusin, hade trillat ihop hemma i köket och var död redan när hon slog i golvet. Nyss fyllda femtio. Hon hade nyligen gått igenom en operation och var inte fullt återställd, men dödsfallet hade bara indirekt med operationen att göra.
Jag tänker på döden. Jag har börjat göra det relativt regelbundet. Det finns skäl, tycker jag. Inte bara för att min flera år yngre kusin just har slutat leva. Min pappa är död, min mamma är död, min fru finns inte längre hos mig. Jag står nu i första ledet som min gamle svärfar brukade uttrycka det. Det vore konstigt att då inte reflektera över det faktum att livet har ett slut.
Jag är inte rädd för själva döden, jag vet förstås inte vad den innebär, men jag gissar att allt helt enkelt är slut. Man finns inte – icke liv!
Men jag vill inte bli sjuk, jag vill inte plågas, helst vill jag nog bara uppslukas av det där andra mitt i steget. Den plåga som då och då drabbar mig bör nog snarare än dödsångest kallas för livsångest. På nätet hittar man texter som beskriver vad man ska hålla koll på så att man inte kommer för sent till doktorn. Underförstått; kolla upp dina födelsemärken, dina magproblem, din onda rygg, dina sneda fötter och allt annat som eventuellt kan döda dig.
Hoten ökar ju äldre du blir och du närmar dig döden.
Om jag rent statistiskt blir 80 år så borde jag slippa denna ”kollsjuka” för att istället kunna ägna mig åt ett behagligt liv i lite lugnare tempo än hittills. Det gäller kanske att lura hjärnan. Stänga av ångesten och fokusera på livet. Ge sjutton i säkerhetsarbetet och leva lite mer intensivt. Alternativet verkar var lugnande mediciner av diverse slag. Över en miljon svenskar äter antidepressiva mediciner och många av dem är äldre människor. Ensamma hemma, förvirrade av sina mediciner, faller de omkull och skadar sig. Hamnar på sjukhus. Kommer kanske inte hem mer.
Jag vill inte bli en sån.
Döden är ingen bra inspiratör för mitt skrivande. Måste sätta på en kopp kaffe. Egentligen hade ett glas rött vin varit mer passande, men jag bör nog hålla mig till principerna. Ytterligare en av mina fåniga regler: aldrig alkohol före klockan arton.
Medan vattnet med ett litet burrande ljud tränger sig genom kaffebryggaren och tar med sig de malda bönornas arom ned i den metalliska kannan tar jag en sväng ut till brevlådan. En ganska ful sådan av koppar, åtminstone kopparfärgad, kanske en legering, med hål i botten. Både tidningsbärare och brevbärare har en tendens att bara stoppa i sina leveranser. De stänger sällan locket vilket leder att till att regn och snö får fri åtkomst till innehållet. Blöta och sladdriga tidningar är det värsta jag vet. Det lilla hålet i bottnen hindrar åtminstone regnvattnet från att skapa en bassäng för tidningar och brev.
Idag faller inget regn och jag kan fiska upp två alldeles torra kuvert. Det första ha landstingets omisskännliga logo på framsidan. Jag river lite vårdslöst upp kuvertet medan jag återvänder in i huset. Det är ett besked från min läkare. Det har bara gått en vecka sedan jag tog proverna, men jag är inte överdrivet orolig. En gång om året töms jag på ett rör blod för att kolla mina värden i samband med ett läkarbesök. Jag lever som många andra med högt blodtryck som behöver medicineras. Jag låg under flera år och pendlade mellan normalt blodtryck och förhöjda värden. Det var uppenbart hur stress, för mycket god mat och i viss utsträckning alkohol gav utslag. Men jag skärpte mig, åt bättre och motionerade vilket ledde till sänkta värden. Sedan två år är jag ändå fast i medicinering. Antagligen generna.
I brevet står att alla mina kontrollerade värden är bra. Det känns förstås skönt, men den här gången krävde jag att få ta ett PSA-prov bara för säkerhets skull. En liten olustkänsla infinner sig. Tänk om det är för högt.
Prostatacancer. Det behöver förstås inte vara det. Debatten har pågått länge huruvida man ska införa screening för alla män över en viss ålder. Kritikerna har då hävdat att för höga värden också kan uppstå även vid godartad prostataförstoring. Och att sådana ”falsklarm” skapar onödigt lidande.
Jag håller inte med, alltså behöver jag övertala vården om att få ta mitt prov med viss regelbundenhet.
…också ditt PSA-prov var normalt. Jag slänger det halvtrasiga kuvertet och beskedet i trappan.
Det andra brevet innehåller en räkning från Journalistförbundet. Förbannar mig själv för att jag inte avbeställt alla pappersfakturor.
Således något lättad över beskeden häller jag upp mitt kaffe och sätter mig vid datorn.
Nu ska jag lägga mig i debatten om screening. Det får bli dagens krönika.
