Vintern gav upp ovanligt tidigt i år. Rubriken som fångar mitt intresse står på sista sidan i tidningens A-del. Av artikeln framgår det att våren kom till Skåne redan den 15 februari, flera veckor tidigare än normalt. Skåne utmärker sig också i denna journalistiska väderrapport som ett ovanligt solrikt landskap. Lund hade hela 65 soltimmar i februari, en kraftfull ökning jämfört med den hemska januari då solen bara behagade skina över lundaborna ynka 8 timmar. Resten av landet hade det lika solfattigt även i februari.
Jag skriver sällan om väder. Det är på något sätt banalt. Lika självklart som frukost. Ändå pratar människor jämt om vädret, nästan aldrig om frukost. Fram till nyligen vill jag påstå att väderobservationer var ett av de vanligaste samtalsämnena vid mänsklig interaktion. Löjligt, eller hur?
Jag menar att kalla samtal för interaktion. Men digitaliseringen ha ställt mycket av det invanda på huvudet. Interaktion är inte längre ett komplicerat ord. Det kan betyda något så enkelt som att du via din dator trycker på en ”gillaknapp” när någon berättar om att de rostat två bröd, smetat på smör och lite marmelad på de varma mackorna. Alltså beskrivit sin frukost. Banaliteter är på väg att bli det kitt som förenar människor.
Jag är en banal man med dåliga vanor….
Jag kom på det just nu. Ett ämne i tiden som kan avhandlas på 2800 nedslag och bli en krönika, men också ett tidsdokument.
Hur man formulerar sina tankar och vad man väljer att tala med andra människor om förändras över tiden. Som ung man var jag beredd att tala om det mesta. Själva talandet var en del av den process som gjorde mig till deltagare i världen. Jag prövade mitt inre, mitt jag om ni så vill, mot omvärlden.
Idag är jag mer sparsmakad. Jag känner inget behov av att ingå i omvärlden. Att prövas är till för yngre människor. Vi, min generation, kan inte förändras genom att byta tankar med världen utanför oss. Det är inte längre möjligt. Vi är på väg någon annanstans. Vi förbereder oss. Vi befinner oss i en helt annan process. Vi är som man tidigare sa på tyska ”komposti”.
Ordet i sig antyder någon form av återvinning. Av jord är du kommen…. och så vidare. Tyvärr är det sannolikt en alldeles för snäll tolkning av uttrycket som snarare syftar på att man varken växer eller blommar längre. Som ”komposti” ingår man inte i livets prunkande trädgård. Bortrensad för att långsamt brytas ned till intet, ställd åt sidan för att ge plats åt nya plantor som kan växa och ge glädje.
Insikten skapar en viss ångest, åtminstone hos mig. Ur ett sociologiskt perspektiv torde vi icke arbetande äldre människor som grupp befinna oss i ett utanförskap.
Jag hämtar ordboken och kollar synonymer till ordet utanförskap och får upp främlingskap, alienation och isolering. Det sista ordet har i sin tur ett antal betydelser som mycket tydligt beskriver hur det kan vara för de individer som lämnar yrkeslivet för att som det brukar sägas; njuta frukterna av ett liv i arbetets tjänst.
Avskiljande, avstängdhet, enslighet, ensamhet, övergivenhet och utanförskap.
Vissa dagar är helt enkelt deprimerande. Att leva ensam kan vara en fälla i sig. Jag har tänkt på det. Hur negativa känslor har en tendens att förstärkas i en nedåtgående spiral. Det finns ingen där som kan bromsa, hjälpa oss att lyfta blicken och se det som i full fart rullar fram utanför våra fönster; själva livet.
Jag grottar ner mig! Jag märker det. Jag behöver skärpa mig, hålla mig till den plan jag målade upp när jag bestämde mig för att gå i ”pension”: Se inte framåt, var försiktig när du reser bakåt i tiden, betrakta världen och ta en dag i sänder.
Ska kanske hälla upp en whisky även om det är lite tidigt. Borde vänta till klockan sex.
En flaska Singleton, en skotsk single malt whisky, står behändigt framme på det lilla sidebordet sedan i söndags. Glömde ställa in den i barskåpet. Jag brukar plocka undan efter mig, särskilt i köket eftersom jag har ett stort behov av tomma arbetsytor när jag lagar mat. Att behöva rota med smutsiga kastruller och tallrikar när man just funderat ut ett roligt recept och är beredd att börja hantverket är bara för trist.
När inga andra finns i huset blir det ändå lätt så att vissa prylar blir kvar, bortsett från köket då.
Jag spanar in flaskan, egentligen ingen särskild whisky, förutom att det är single malt. Det är några år sedan jag började köpa den. Kanske mest för flaskans form, avvikande platt. Jag tycker den kan mäta sig med andra single maltwhisky i det lite billigare segmentet. Jag betalar inte gärna över 400 kronor för en butelj. Men jag är ingen expert på Whisky. Jag är mest intresserad av vin.
När jag var femton år drack jag för första gången ett glas rött vin hemma hos mina föräldrar. Det var inte långt efter att jag begått alkoholdebuten på egen hand. Några flaskor mellanöl i en skogsdunge med efterföljande illamående. Nu var finbordet dukat och släktingar på besök. Vinglas på alla platser utom där jag satt. Mina yngre syskon fanns vid ett annat mindre bord.
Tidigare i kyrkan hade jag fått en smutt surt vin ur den kalk prästen bar runt vid konfirmationen.
En av mina farbröder noterade min belägenhet vid middagsbordet innan han tittade på mina föräldrar och klargjorde vad som gällde. ”Det är klart att grabben ska ha vin, han är ju för fan konfirmerad”.
Jag vill inte hävda att jag blev vinintresserad av min farbrors inpass, men jag lärde mig snabbt att vin var en möjlighet.
De första staplande stegen in i den riktiga vinvärlden tog jag långt senare; först på 80-talet då jag var en vuxen man med måttliga alkoholvanor.
Jag hade länge varit intresserad av matlagning och förstod så småningom att man inte bara kan beställa in ett glas rött. Snobbism, tycker kanske en del. Kunskap kan aldrig vara snobbigt är min invändning till den attityden. För vin är verkligen en egen värld att förstå.
På 80-talet var franska Bordeaux fortfarande det mest kända vindistriktet och många viner på Systembolaget kom härifrån. Så är det inte idag då viner från Nya Världen tagit upp kampen och i många fall konkurrerat ut de dyrare bordeauxvinerna. På kuppen har vi fått mer lättdruckna viner med både högre sockerhalt och alkoholhalt.
Det är inte så svårt att lära sig vilka viner man själv gillar. Man behöver inte kunna vinskribenternas fikonspråk om smak av svarta vinbär, mörka plommon och cederträ för att köpa just det bordeauxvinet man tyckte om förra gången. Så tänkte jag då när jag lärt mig att skilja lite grand på olika rödviner.
Vid den tiden var jag särskilt förtjust i ett vin från Alsace, ett lättare vin gjort på druvan pinot noir, som jag bjöd på till en lammgryta. Mina gäster var varken vinkunniga eller särskilt intresserade av vin. Men de gillade ett glas rödvin. Tur var väl det. Jag själv som druckit detta vin vid upprepade tillfällen tidigare undrade efter några klunkar om det var något fel på vinet.
Gott det här, kommenterade en av mina gäster, men det var innan hon tagit av maten.
När jag tog min andra klunk vin hade jag redan ätit av den goda lammgrytan jag lagat. Ett mer komplext pinot noirvin hade nog funkat, men det här var inte så lyckat.
Att mat och vin hör ihop är förstås välkänt, men det jag lärde mig den där kvällen var att valet av vin till en middag kan vara lika avgörande som vilka kryddor du använder i grytan.
Vissa saker funkar bara inte. Den kunskapen är bra att ha med sig.
