5 mars 2014

Hunden har blivit alldeles tokig. Springer ned till staketet och skäller, oftast i hörnet där hon kommer som närmast till grannen snett över. Det är där katten har sitt hem, åtminstone en av dem. Jag har noterat att minst tre katter verkar slåss om makten över min tomt. På framsidan har en liten svart rackare med fyra vita tassar gjort rabatten till sin toalett. En gråspräcklig angoraliknande katt spankulerar ofta helt fräckt omkring på en trädgren intill altanen vilket får hunden att löpa amok.

Hundens nya beteende ställer till det även om jag förstår och delar hennes upprördhet.

Jag kan inte längre öppna altandörren på morgonen och släppa ut henne för ett första morgonkiss. Jag känner mig lite obekväm, jag vill inte att hon ska skälla och störa våra grannar.

Det har pågått någon månad och jag märker hur det triggar i gång några av mina sämre sidor.

Häromdagen muttrade jag i bilen när jag kom körande på väg hem efter en shoppingrunda i stan.

”Kattjävel, ser jag dig en gång till riktigt nära kör jag ihjäl dig!”

Katten kom just ut från min tomt, joggade över gatan och hoppade upp på muren hos grannen på andra sidan.

Något måste göras.

Problemen eskalerade igår när hunden tog mod till sig och enkelt hoppade över staketet in till grannen i sin jakt på ett mycket svårfångat byte. Jag lyckades få tillbaka henne med lite favoritgodis som lockbete.

Har inhandlat några rullar hönsnät som jag tänker använda för att höja staketet mot grannen på baksidan. Det blir inte snyggt, men lär nog stoppa hunden från att hoppa. Kattjävlarna får jag ta itu med på något annat sätt. Förgiftad fisk kanske!

Ser i tidningen att Putin anser att Ryssland har rätt att gå in i Ukraina. Och här hemma vill socialdemokraterna återinföra mönstringsplikten samtidigt som moderaterna med Reinfeldt i spetsen vill öka resurserna till försvaret.

Det var länge sedan försvaret var på agendan inför ett val i Sverige. Men det borde det vara varje år med tanke på att det i runda slängar kostar svenska skattebetalare 44 miljarder kronor om året. Ålderspensionerna går på cirka 225 miljarder per år.

Miljarder är svårt att förstå. Det är så stora tal, men bakom siffrorna döljer sig en sanning, en struktur och en beskrivning av hur vårt samhälle egentligen ser ut. Det är så jag tänker när jag tar trapporna upp till andra våningen och mitt skrivbord. Genom fönstret ser jag ned på gatan; i åtminstone tre av husen närmast mitt bor det pensionärer. Snart bor det också en pensionär i mitt hus, tänker jag.

Redan har jag börjat utreda alternativen för min tillvaro ”after work”. Ekonomiskt kommer det att bli annorlunda. Kanske! Jag har inte räknat på detaljerna. När jag sätter mig vid datorn och söker lite planlöst på pensioner och ålder inser jag att pensionsfrågan är dynamit. Vi blivande åldringar kommer att ställas mot den yngre generationen av arbetande människor.

Utvecklingen pekar mot en medellivslängd över 80 år både för män och kvinnor. Om fem år kommer vi att vara över 10 miljoner svenskar. Det dör 90 000 personer varje år, samtidigt föds det mer än 100 000. Sen har vi en invandring om minst 100 000 per år.

Det explosiva i befolkningsfrågan är att jag och mina ålderskamrater kommer att vara alldeles för många. När jag pratar med mina bekanta om detta faktum rycker de bara på axlarna. De är mest bekymrade över sin egen pension som inte räcker till utlandsresor och byte av bil.

När jag var barn befann sig riktigt gamla människor långt bort. Min gamlafarmor, alltså min farfars mor, bodde i en liten enrummare i ett mindre småländskt samhälle. På hennes byrå stod alltid en skål med karameller som hon bjöd på när barn kom på besök. Hon hade sådana där runda stålbågade glasögon och gick för det mesta klädd i en blå klänning med vita prickar på.

Vid några tillfällen var den gamla damen med vid familjens julfirande. Utöver det besökte vi henne någon gång om året.

Mina farföräldrar var relativt unga och i arbetsför ålder så länge jag var barn och bodde hemma hos mina föräldrar. I praktiken hade jag begränsad kontakt med pensionärer innan mina föräldrar pensionerades och då var jag själv i medelåldern.

I mitten av 60-talet fanns det knappt en miljon invånare över 65 år i Sverige.  Idag finns det dubbelt så många. Klart att det syns. Mer än var femte invånare är idag pensionär. Jag är knappast ensam på väg in i detta hav av ”gamlingar”. Vad gör det med mig? Vad gör det med samhället?

Jag tänker att livet inte är slut. Jag tänker att jag är en viktig del av samhället. Ungdomarna kan tycka att jag är paria, de som är i medelåldern att vi panschisar är en ekonomisk propp. Men våra barn gillar oss eftersom vi fortfarande är pigga och kan hjälpa till med barnbarnen.

Det händer ganska ofta att jag har barnbarn som sover över. Det blir ett trevligt avbrott i mitt annars inrutade liv. Märkligt, tänker jag om hur jag lever. Jag har inget arbete, inga regelbundna möten eller andra människor som kräver att jag ska vara tillgänglig. Ändå är dagarna märkligt lika varandra. Jag borde resa mer, gå på föredrag, föreslå krogbesök med de vänner jag trots allt har. Men jag är för lat. Jag har ju hunden att ta hand om brukar jag tänka. Korkat. Jag behöver ju kontakt med människor, inte sitta hemma i den fantasivärld jag håller på att skapa i mitt skrivande.

Barnbarnen är förstås raka motsatsen, mycket verkliga, härliga och jobbiga.

Mitt yngsta barnbarn gillar att dra mig i skägget. Numera är det ganska kortklippt och inte så lätt att få grepp om. Annat var det förr då jag såg ut som en rödhårig taliban. Då, på 80-talet, var det ingen som kommenterade mitt förskräckliga utseende. Mina barn som såg bilder från den här tiden långt senare var däremot obarmhärtiga i sina omdömen.

Egentligen vet jag inte vad som drev mig till att skaffa detta gigantiska skägg. Originalitet? Kanske, för det var knappast något mode att låta skägget växa. Däremot var det ganska vanlig med skägg bland vänstersympatisörer på 60 och 70-talet.

Historiskt har skäggväxt och formen på skägget varit en tydlig social markör som visar status och social tillhörighet. I det antika Grekland var skägg tecken på hög status, virilitet och visdom. ”Vanliga” män rakade sig i regel.

En del religioner hävdar att deras manliga anhängare ska bära skägg. Både inom judendomen och Islam.

Idag inger den typen av skägg mig ett visst obehag.