Det är söndag förmiddag, termometern visar sju grader plus och jag häller upp ytterligare en kopp kaffe i favoritmuggen och sjunker ned i soffan med Sydsvenskan. På förstasidan visas en tämligen svart bild av en soldat i stridsmundering. Det ser ut som om han sitter i en stridsvagn. Rubriken lyder: Läget skärps i Ukraina.
Ryssarna vill ta över Krim, på något annat sätt går det inte att tolka retoriken och den senaste utvecklingen som den förmedlas av all världens media. Jag funderar lite över hur upprörd jag bör vara. Intervention i ett annat land och annektering av ett stycke Ukraina kan förstås tyckas både hotfullt och i strid med gällande folkrätt. Kanske kan man ändå ställa den hädiska frågan om Vladimir Putins planer på att återupprätta ett storryssland, eller vad man ska kalla de tydliga planerna på att åtminstone kontrollera de gamla delarna av sovjetunionen, är värre än EU:s expansion österut.
Om vi lägger korten på bordet och diskuterar öppet så borde vi kunna enas om att bägge dessa storheter vill ha Ukraina i sitt hägn. Metoderna skiljer sig åt men målet är detsamma.
Ska jag vara riktigt ärlig tänker jag mer på gårdagen än ryssarnas annektering av Krim.
Jag är inte lika reserverad mot kvinnor idag som jag en gång var. I mer vuxen ålder har jag kommit fram till att jag i grunden var rädd för ett nej om jag alltför angeläget visade mitt intresse. Så tänker jag inte idag.
Jag blev uppriktigt glad över att se Maria i går, noterade förstås att hon saknade ring på den vänstra handens ringfinger och bestämde mig genast för en attack.
Nej, nej, nej jag skämtar, det vet ni ju. Under några sekunder överlade jag med mig själv om jag skulle ge mig till känna, men att gå fram till henne och presentera mig hade varit alldeles för övermaga, till och med pinsamt.
Jag tänker inte belasta omgivningen med mina tankar om kvinnor. Inte nu. Trots att jag fortfarande är lite uppfylld av gårdagens ”möte” är jag inte klar över om det har någon betydelse för mitt återstående liv.
Förlåt, nu är jag där igen. Dagdrömmer. Bort med det!
Jag bläddrar vidare i tidningen som hade en så dyster förstasida.
Sektion två i söndagstidningen innehåller lokala nyheter och sport. Det senare kan i viss utsträckning sägas vara en viktig komponent i mitt planerande av aktiviteter. Inte så att jag springer på en massa sportevenemang, men jag fascineras av fotboll, en aktivitet som är så mycket mer än bara ett spel.
Mest sitter jag ensam framför tv:n några kvällar varje vecka och följer fotbollen ute i Europa.
Under mitt mer aktiva yrkesliv brukade jag föreställa mig en dag på jobbet som en fotbollsmatch. Särskilt under den period då jag var chef för en tidningsredaktion och iklädde mig rollen som coach. När jag var ung kallades det för tränare eller till och med lagledare. Coach är modernare och kanske lite finare. Luddigare. Man ska ha all makt, men inte bestämma genom att peka med hela handen som i gamla tider.
Själva betydelsen av det mer moderna ordet coach innebär att den som påtagit sig rollen ska hjälpa gruppen att uppnå vissa mål. Fotbollslaget ska vinna sina matcher och få en framskjuten placering i ligan. Översatt till det mer traditionella arbetslivet gäller det att få medarbetarna att fungera som ett lag. Karriärinriktade journalister som helst vill stå vid straffpunkten och vänta på att resten av laget gör grovjobbet medan de själva planerar att sätta den sista tåfjutten i mål inför folkets jubel behöver plockas ned på jorden illa kvickt. Inte genom order. De ska förmås genom klok pedagogik att förminska sig själva till förmån för kollektivet i det ädla syftet att uppnå högre mål. Vinst för bolaget!
Jag borde kanske skriva en bok om arbetsledning nu när jag har tid. Vem skulle läsa mina tankar? Men det vore trevligt.
Förlåt, nu drömmer jag igen.
Bläddrar baklänges i tidningen och bestämmer mig för att dyka ned i politiken. Per T Ohlsson är alltid läsvärd. Han brukar husera efter ledarsidan på söndagar. Rubriken på hans kolumn lyder ”Skott i högerfoten”.
Han inleder med att hylla Grönköpings Veckoblad, satirtidningen som funnits sedan 1902, för dess analys av den stundande valrörelsen. I tidningen hävdas att statsminister Reinfeldt och finansminister Borg med stegrande kraft komma att förespråka höjda skatter för att säkerställa en förbättrad välfärd.
Mycket riktigt konstaterar Per T Ohlsson i sin kolumn att finansministern i själva verkligheten talar för ett politiskt omslag. Moderaterna, högern eller vad vi nu vill kalla den politiska inriktning som sitter vid makten, vill höja ett antal skatter för att rädda välfärden.
Bäva månde urmoderaterna och dess väljare inför detta omslag. Men herrar Reinfeldt och Borg sitter trängda med tuffa opinionssiffror inför det kommande riksdagsvalet. De borgerliga kollegorna ligger också risigt till.
Vi gör som vi tror att folket/väljarna vill. Alltså politik som gissningstävling. Inte konstigt att det så ofta går på tok. Var finns ideologin, långsiktigheten?
Jag ska erkänna att jag under mitt liv känt mig lockad av politiken. Att vara där på riktigt. Att få styra och ställa – om det nu är vad politiker håller på med. Jag har ju mina värderingar; min syn på hur vårt gemensamma samhälle borde vara uppbyggt. En slags ideologi grundad på den västerländska demokrati vi så länge levt med.
I min ungdom var allt mycket enklare. Då var man antingen för eller emot. All makt åt folket – ned med kapitalet!
Kanske har jag blivit socialdemokrat på äldre dar, precis som min far.
Som tjugoåring hade jag inget att förlora. Ägde inget hus, hade inget kapital, inga rika föräldrar. Jag tänkte mig en framtid som lärare, tog studielån, jobbade i perioder, deltog i fackliga strider och tyckte att vi arbetare skulle äga företagen. Visst var vi som kollektiv lämpade att sköta företag, ta hand om sjukvård och kollektivtrafik. Allt skulle bli så rättvist. Somliga talade om arbetarråd andra om proletariatets diktatur.
Socialismen må vara god som idé, men i den hårda verkligheten har den fått sina törnar. Exemplen runt om i världen förskräcker.
Inte ens i ungdomen gick det att tro på dessa så kallade socialistiska stater. Arbetarnas frihet blev istället förtryck och brist på frihet.
Här hemma misslyckade det offentligt organiserade och skattefinansierade samhället i hög utsträckning med att tillgodose medborgarnas behov. Om man var vänster och kritiserade exempelvis offentlig vård fick man ändå på tafsen. Allt var borgarnas fel, hette det.
Ni som okritiskt försvarade den offentliga sektorn gjorde ett strategiskt misstag – ni öppnade spjällen för privatiseringsvågen som fortfarande sköljer över oss. Vi borde ha hittat lösningar för en både effektiv och offentlig vård istället för att så enkelt öppna för motståndaren. Det blev spel mot ett mål med kapitalet som vinnare.
Jag känner hur jag går igång. Jag blir retroaktivt förbannad på 80-talet.
Som enskild individ är man förstås också skyldig. Borde jag hårdare engagerat mig för en kritik av den offentliga sektorn? Kunde jag i så fall ha övertygat någon om att kritiken i sin förlängning var ett försvar som delvis kunde ha stoppat privatiseringarna?
Jag har nog blivit cynisk på äldre dar. Jag ser egoismen som drivkraft och när folk fick det bättre bäddades det också för mer ”privata lösningar”.
I min värld lärde jag mig att individen söker sig till kollektivet när man inte kan nå framgång på egen hand. När möjligheten till egen framgång öppnas lockas de flesta att köra ett eget spår. Individens belöning är en kraftig drivkraft och kollektivet blir en hämsko.
Ja, ja, jag ser hur gamla vänner vrider sig och tittar på varandra: Fan vad han har blivit reaktionär!
